Svårt med medkänsla

Vem ska egentligen bestämma över leken? Grundkonflikten i Margareta Selanders senaste dockteaterföreställning ”Maskarnas musik” är ett återkommande aber för de flesta barn – och deras föräldrar. I ”Maskarnas musik” är det fem maskar, lekfullt skulpterade av Margaretas son, konstnären Ingmar Selander, som träter. Trätoplats är den gemensamma sandlådan. Den röda masken, pjäsens bad boy, är den som triggar igång bråket när han plötsligt bestämmer sig för att försöka ta herraväldet över sandlådan. Lite oklart varför – precis som det brukar vara i verklighetens sandlådor, kanske känner han sig utanför och bortglömd? Kanske vill han visa sig tuff för att vinna respekt och accepteras av de äldre killarna? Han sätter upp plakat som förbjuder dans och lek i sandlådan, han motar bort de andra maskarna med traktor när de försöker protestera. Sandlådan går från lekplats till skräckvälde med sökarljus om nätterna och regelrätt diktatur. När den röda masken härjar som värst börjar flera i publiken vildsint heja på hans opponenter: ”Smocka till honom!”, ”Slå han!”, ”Döda honom!”. Alla vuxna vrider generat på sig, de mest högljudda barnens föräldrar försöker hyssjande dämpa sina knattar. Det här med medmänsklighet är svårt – för stora såväl som små.

Pjäsen förespråkar dans och lek som försoning. En bra lösning för stunden, men knappast ett svar på hur man som barn ska stå upp för sig själv och samtidigt vara snäll mot den som söker bråk och konfrontation. Över lag tycker jag att ”Maskarnas musik” är lite väl summarisk och abstrakt. En förklaring kan vara att Selander valt att huvudsakligen berätta storyn med musik istället för språk. Själv saknar jag ordkonstnären Margareta och hennes fina rim och hade gärna sett fler repliker. ”Maskarnas musik” ställer viktiga frågor om makt och demokrati; fler repliker hade gett pjäsen skarpare konturer och en tydligare berättelse.

Elin Axelsson, Västerbottens Folkblad